Kvällen var magisk då regnet liksom hängde kvar i luften
fastän det slutat regna.
Det nästan ångade från mina gamla stenmurar och mossan var som slarvigt
urvridna disktrasor.
Ut över gärdet, där tranorna brukar spatsera om våren, kunde jag nästan se
älvorna dansa.
Göken hoade bort i fjärran, men annars var det helt tyst. Jag bara hörde hur
tunga vattendroppar föll till marken. Droppar som tillfälligt hade stannat upp
på ett blad eller på en blomma, för att vila sig lite innan de dunsade till
marken.
Klockan hade hunnit passera 22-strecket och det hade redan börjat skymma när jag
gick min kvällsrunda.
Efter två dagar med nästan 30 graders
värme brakade åskvädret loss tidigare under kvällen och regnet kom som en
befriare.
Säg, vad vore våren utan en lagom
blandning av sol, värme, kyla och regn?