Som en liten mört bland stora hajar.

Mörten var vår lilla kanot, framdriven med paddlar via muskelkraft. Och hajarna var de stora och blänkande fritidsskeppen som vi delade vatten och slussutrymme med.
När vi tog oss fram hördes bara ett lätt susande och ett litet plask då och då. De stora och blänkande skeppen morrade. Inte ilsket, men morrade gjorde de och luktade lite avgas.

Även om jag är ruskigt gammal finns det en del saker som bara inte har blivit av att göra.
Efter gårdagens äventyr kan jag nu bocka av en sådan sak.
Jag och äldste grabben har paddlat kanot i Göta Kanal och åkt med i slussarna.
Snacka om att känna sig liten och maktlös när man guppar omkring inne i en stor sluss bland jättelika båtar.
Spegelbilden av vårt lilla flytetyg fick plats mellan två fendrar på en nypolerad motorseglare. Här kan man snacka om kontraster.

Men jag tror inte att känslan av frihet går att mäta efter storleken på båten.
Om vår båt haft motor tror jag inte vi hade fått se den lilla rävungen som stod vid kanalkanten och sörplade i sig lite vatten. Gräsänderna kanske heller inte hade vågat komma på armlängds avstånd. Men korna som låg och slöade på kanalbanken, hade nog inte brytt sig oavsett om vi paddlat ljudlöst som indianer eller om vi haft en V6-motor i aktern.
Men nu tog vi oss fram, smygande som en högsommarbris Och vår belöning blev att vi kunde höra hur det smaskade när korna tuggade i sig det saftiga gräset.
Att vi senare under turen delade badstrand med ett gäng får. Ja, det är en annan historia.