Just nu befinner jag mej i en form av trans. Upparbetad under en fredagspromenad.
Istället för att ha sprungit den vanliga milrundan innan fredagsbastun, tog jag en rask promenad på fyra kilometer.
Promenaden ingår i rutinerna för förberedelserna inför morgondagen löparlopp, Göteborgsvarvet.
Då duger det inte att springa dagen innan och det var heller inte så höga siffror på pilsnerburken i bastun i kväll.
Jag laddar nämligen upp!
I takt med att gubben blir äldre borde det krävas mer träning för att kunna hålla jämna steg med grabben som är 27 år yngre än mej. Jag har nämligen vunnit sju gånger av nio, men i år kommer det att bli tufft.

Jag har nämligen aldrig varit sämre förberedd än jag är i år och som om inte det vore nog har jag ont i ett knä.
Samtidigt säger grabben att han är i toppskick och bättre än någonsin.
Med andra ord skulle det bli ganska höga odds om någon skulle komma på idén att satsa en selma på mej.
Men tro för all del inte att jag är den som ger mej!
Aldrig i livet. Grabben ska inte få segern gratis. Den kommer att kosta.

Eftersom jag saknar såväl ork som uthållighet är det psyket som gäller.
När jag gick promenaden i kväll jobbad min inre psykolog på övertid.
Jag hörde en röst som rabblade likt ett mantra;

”I morrn gäller det – ge järnet, I morrn gäller det – ge järnet…”

Det var inte min röst jag hörde, det var mitt alter ego.
Det var mitt psyke som just nu som jobbar på att bevisa att envishet kan göra storverk.
Faktums mej så tror jag att han kan ha rätt. Jag ska köra på envishet och rent vres. Det må bära eller brista.